FN:s barnkonventions historia

FN:s barnkonvention

Barnkonventionens historia

FN:s konvention om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 och trädde i kraft som internationell lag den 2 september 1990. Bakom de här viktiga bestämmelserna om barns rättigheter ligger många års arbete. Här kan du läsa historien om hur barnkonventionen kom till.

1923: Deklarationen om barns rättigheter

Det banbrytande dokumentet ”Deklarationen om barns rättigheter” som skrevs av Eglantyne Jebb, Rädda Barnens grundare, erbjuder fem grundläggande punkter beträffande barns rättigheter. Internationella Rädda Barnen antog deklarationen och arbetade för att fÃ¥ NF (Nationernas Förbund) att anta den. Och det och det skedde ocksÃ¥, i Genève den 26 september 1924. Genèvedeklarationen säger att det är en plikt för män och kvinnor i alla länder att försvara barns rättigheter. Mänskligheten är skyldig barnen det bästa tänkbara.

1945: Signerandet av FN:s stadgar

FN:s stadgar signerades i San Francisco och trädde i kraft den 24 oktober 1945. Ingressen säger att FN ska återupprätta tron på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på människans värdighet och värde och på allas lika rättigheter. FN ska främja universell respekt för och tillgodoseende av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla oavsett ras, kön, språk eller religion.

1946: UNICEF bildas

Efter andra världskriget bildade FN UNICEF (United Nations International Children’s Emergency Fund) för att hjälpa alla de barn som var pÃ¥ flykt efter all förödelse. MÃ¥let för det nyetablerade UNICEF var att tillgodose barnens akuta behov av mat, tak över huvudet, kläder och hälsovÃ¥rd. 1953 beslutade FN att UNICEF skulle bli en permanent del av FN-systemet och tog bort orden International och Emergency frÃ¥n organisationens namn, men behöll alla bokstäverna i förkortningen. UNICEF blev FN:s barnfond (United Nations Children’s Fund). UNICEF fortsatte arbeta för barn i katastrofer, men organisationens mÃ¥l förändrades i takt med de utmaningar som kom med globaliseringen.

1948: FN:s deklaration om mänskliga rättigheter

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter antogs av generalförsamlingen som en gemensam standard att uppnå för alla människor. Även om deklarationen inte är lagligt bindande är den inflytelserik och är idag tillgänglig på 366 språk. Den enda delen av deklarationen som hänvisar till barn är artikel 45 som säger att mödrar och barn har rätt till speciellt skydd och att alla barn, oavsett om de är födda inom eller utanför äktenskapet har samma rättigheter.

1959: Deklarationen om barns rättigheter

Med Genèvekonventionen från 1924 och deklarationen om mänskliga rättigheter som grund antog FN:s generalförsamling en deklaration om barns rättigheter (resolution 1386). 1959 års deklaration vädjar till föräldrar, enskilda män och kvinnor, frivilliga organisationer, och lokala och nationella myndigheter att erkänna barnets rättigheter och se till att de följs genom lagstiftning och andra metoder. Många av dagens grundläggande principer för att skydda barn tas upp i redan i den här deklarationen: att ha barnens bästa i åtanke, rätten till namn och nationalitet, rätten till näringsrik mat, bostad, hälsovård, rätten till lek, en grundläggande utbildning som är gratis samt skydd mot skadligt arbete.

1966: Två nya internationella överenskommelser

Två nya överenskommelser antogs av FN:s generalförsamling den 16 december 1966 och blev del av den internationella överenskommelsen om mänskliga rättigheter. Artikel tre i överenskommelsen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter fokuserar på att skydda barn från exploatering och artikel tolv säger att grundläggande utbildning måste vara gratis för alla. Artikel 24 iöverenskommelsen om medborgerliga och politiska rättigheter belyser rätten för alla barn att registreras vid födseln och få ett namn. Den 23 mars trädde båda överenskommelserna i kraft. De nämns också i inledningsparagraferna i barnkonventionen.

1978: Första utkastet till barnkonventionen

1978 förberedde sig de olika barnrättsorganisationerna för ”det internationella barnÃ¥ret”, vilket användes som en plattform för att propagera för ett lagligt bindande dokument som skulle försäkra att regeringar tillgodoser barns rättigheter. Polens regering gick först i denna frÃ¥ga och föreslog ett utkast till barnkonventionen. 1979 tillsatte FN en arbetsgrupp som skulle bygga vidare pÃ¥ utkastet. Gruppen bestod av regeringsrepresentanter, grupper frÃ¥n civilsamhället, fristÃ¥ende experter pÃ¥ mänskliga rättigheter och olika FN-organ. Arbetet varade till 1989 när konventionen enhälligt antogs av generalförsamlingen.

1989: Barnkonventionen

Många års arbete för att utveckla ett enhälligt uttalande om barns rättigheter resulterade i barnkonventionen. Barnkonventionen är mer än bara en deklaration om idéer. Det är ett lagligt bindande dokument som övervakas av en barnrättskommitté. Konventionen antogs enhälligt och öppnades av generalförsamlingen för signering och ratificering. För första gången var barns intressen uttryckligen formulerade i form av mänskliga rättigheter. Barnkonventionen trädde i kraft som internationell lag den 2 september 1990.

1990: Världstoppmötet för barn

Deklarationen om barns överlevnad, skydd och utveckling skrevs under vid detta möte, där man även deklarerade att ”Världssamfundets strävan efter barns välbefinnande speglas i barnkonventionen, vilken enhälligt antogs av FN:s generalförsamling 1989. Konventionen sätter en internationell standard för hur man ska skydda barn mot försummelse, misshandel och exploatering, så väl som garantera dem deras grundläggande mänskliga rättigheter, inklusive överlevnad, utveckling och fullständigt deltagande i socialt och kulturellt liv, utbildning och annat som är nödvändigt för deras individuella utveckling. Deklarationen från världstoppmötet ber alla regeringar att så snabbt som möjligt ratificera och implementera barnkonventionen.”

1991: FN:s kommitté för barns rättigheter

Barnkonventionens 43:e artikel nämner etablerandet av en kommitté för barns rättigheter som ska undersöka och övervaka vilka framsteg som görs av länderna beträffande deras åtagande om barns rättigheter. Kommittén består av 18 fristående experter utvalda av FN genom hemlig omröstning. Varje land får nominera en person och man eftersträvar att alla regioner i världen ska vara representerade. Alla länder som har ratificerat konventionen måste avlägga rapport till kommittén och de uppmuntras att se över sina utmaningar såväl som sina framsteg. De första valen till kommittén gjordes den 1 mars 1991.

2000: Två viktiga tillägg till barnkonventionen

Två tillägg till barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling den 25 maj år 2000. Tilläggsprotokollet om barn i krig försöker begränsa användandet av barn i krig och höja minimiåldern för rekryterandet till väpnade styrkor till 18 år.Tilläggsprotokollet om trafficking av barn, barnprostitution och barnpornografi innehåller detaljerade krav på att göra brott mot barns rättigheter kriminellt. Det sätter standard för förebyggande, skydd av offer och bestraffning av förövare, samt erbjuder ett ramverk för internationellt samarbete i dessa frågor. Båda tilläggsprotokollen trädde i kraft 2002.

2000: FN:s millennietoppmöte

I september 2000 hölls ett FN-toppmöte för att planera för nästa århundrade. Millenniedeklarationen säger att alla världens ledare ”har en plikt mot alla världens människor, särskilt de mest sårbara och framförallt världens barn, som ju framtiden tillhör den generation som ska arbeta för utveckling, fred och mänskliga rättigheter. Deklarationen skrevs under av 189 länder och satte 2015 som mål för genomförandet av millenniemålen:

  1. Utrota extrem fattigdom och hunger
  2. Grundskoleutbildning för alla barn
  3. Öka jämställdhet och stärka kvinnors ställning
  4. Minska barnadödligheten
  5. Minska mödradödligheten
  6. Bekämpa hiv/aids och andra sjukdomar
  7. Säkerställa en hållbar utveckling
  8. Utveckla ett globalt utvecklingssamarbete.

2001: Kampanjen Say Yes to Children!

År 2001 slog sig sex organisationer samman för att grunda en global rörelse för barn. Rörelsen skulle mobilisera alla – från föräldrar till regeringsrepresentanter – som delar övertygelsen om att barns rättigheter måste vara högsta prioritet. Kampanjen uppmanade alla att skriva under för att visa sitt stöd. 2001 inleddes kampanjen med underskrifter av Nelson Mandela, Sydafrikas före detta president, och Graça Machel, utbildningsminister i Mocambique. I maj 2002 hade över 94 miljoner människor skrivit under kampanjen. Vid en ceremoni i FN den 7 maj 2002 lämnade den 12-åriga australiensaren Barron Hanson över kontrollräkningen till Mandela och Machel.

2002: Barn förbereder deltagande i barntoppmöte om barn

I FN:s huvudkvarter i New York samlades 404 unga delegater, 8-18 år gamla, för att förbereda ett speciellt möte om barn. På barnforumet diskuterades hur regeringar, organisationer och barn kan arbeta tillsammans för att göra världen till en bättre plats för alla. 13-åriga Gabriela Azurduy Arrieta från Bolivia och 17-åriga Audrey Cheynut från Monaco valdes för att tala inför FN och presentera sitt budskap: ”En värld anpassad för oss”.

2002: FN:s speciella toppmöte om barn

Den 8 maj 2002 skrevs historia, då två delegater från barnforumet tilltalade FN:s generalförsamling vid ett speciellt toppmöte för barn. Detta var första gången som barn direkt tilltalade generalförsamlingen. Vid avslutandet av mötet antog 190 länder en deklaration och en handlingsplan med namnet ”A world fit for children”. Den nya agendan – för och med barn – fokuserar på fyra huvudsakliga punkter: att främja ett hälsosamt liv, erbjuda kvalitativ utbildning för alla, skydda barn mot utnyttjande, exploatering och våld samt att bekämpa hiv och aids.

2005: Världstoppmöte och möte om barn

I en rapport om resultatet av toppmötet 2005 ber FN:s generalförsamling alla stater att överväga att ratificera barnkonventionen och tilläggsprotokollen. Dokumentet ber också att länderna ska vidta nödvändiga åtgärder för att undvika att barn rekryteras till väpnade styrkor och att göra sådan rekrytering brottslig.

2006: Rapport om våld mot barn

FN:s generalsekreterares rapport om våld mot barn gjordes med stöd av kommissionären för barns rättigheter, UNICEF och världshälsoorganisationen (WHO). Rapporten studerar våldet mot barn världen över och rekommenderar handling för att komma tillrätta med det. FN:s generalförsamling bad om studien som ett led i arbetet med barnkonventionen år 2001 och resultatet kom den 20 november 2006.

2007: Barnkonventionen blir ”myndig”

Barnkonventionen har ratificerats av 193 stater. Enbart två av FN:s medlemsstater har inte ratificerat den. En hel generation barn har växt upp och levt sina liv under skydd av barnkonventionen och detta är något som firas i november 2007 när barnkonventionen blir 18 år..

Artiklar

BARNKONVENTIONENS ARTIKLAR I KORTVERSION

Barnkonventionen innehåller 54 artiklar. Här hittar du de flesta under respektive tema.