Aktuellt

Årets julfest 2017

Jag, Mona Lillkåll Kassarp, är väldigt lycklig och tacksam över den fina utmärkelsen ”Årets förebild”, men… ännu lyckligare och än mer tacksam skulle jag bli ifall jag fick dela med mig av denna glädje till Children of Prisoners barn! Kan vi hjälpas åt att förverkliga detta? Jag vill nämligen att alla ”våra” barn skall få en  minnesvärd julfest, en dag  då de får äta sig riktigt mätta och bara vara lyckliga för en stund. Vill du vara med på ett hörn; sätt då in en valfri penninggåva på bankgiro 522-7517, tryck på donera-knappen här på hemsidan eller swisha på 0705523468 (märkt ”Julfest i Uganda”).

Jag lovar att din gåva kommer att vara till stor glädje för många barn till dödsdömda fångar!

Årets förebild 2017

Mona Lillkåll Kassarp tilldelades utmärkelsen ”Årets förebild i kampen för mänskliga rättigheter” under Framtidsgalan arrangerad av Helping Company den 29/11

                      

Nominerad till Årets förebild

Mona Lillkåll Kassarp har blivit nominerad till Årets förebild i kampen för mänskliga rättigheter.

”Hon har varit med och byggt upp tre internatskolor i Uganda, föreläst för FN och har en bakgrund som kriminolog. Med stöd av Ugandas presidentrådgivare, kriminalvårdens generaldirektör och en inflytelserik ärkebiskop har hon räddat barn med döds- eller livstidsdömda föräldrar från utsatthet och utanförskap. Hennes arbete ger trasiga familjer nytt hopp om en lycklig framtid, och föräldrar innanför fängelsets murar kan återknyta kontakten med sina barn på utsidan.”

 

 

Välgörenhetskonsert i Uganda 2017-07-09

 

Förberedelser införkonserten och spänningen stiger när gästerna börjar strömma in.

Konserten är igång! Pastor Derek Wamala Hudson med sitt bejublade lovsångsteam Omega Missions Choir

… och många andra duktiga artister

 

Vi berättar vad Children of Prisoners är, vad vi gör och varför vi valt att hjälpa just barn till fängelsedömda föräldrar i Uganda

 

 

 

 

Ett illustrativt teaterstycke, som beskriver hur det kan kännas att som förälder hamna i fängelse och förlora kontakten med sina barn, spelades upp.

 

Några fruar, vars män sitter i fängelse, sålde i pausen handgjorda väskor.

 

Vår ”andra” son Chrispus vittnar om sitt liv; hur det har varit att växa upp med en dödsdömd pappa i fängelse och hur hans liv ändrats sedan han fick stöd av Children of Prisoners

 

 

 

 

 

 

Avtackning för den fantastiska välgörenhetskonserten och förbön för teamet i Uganda som fortsätter att förvalta och utveckla vårt arbete på plats

 

 

 

 

 

Uganda 2017

3-10 juli besökte familjen Kassarp åter Uganda

Besöker generaldirektören för kriminalvården, ärkebiskopens sekretariat och advokatfirman

 

Letar efter sponsorer till COP

 

Foton från olika hembesök

 

 

 

   

 

Besöker skolorna

 

        

 

 

 

 

   

 

   

   

    

 

Möte med Chris Rwakasiisi, presidentens rådgivare

 

 

 

 

  

 

Besöker COP:s lokalkontor och äter middag hemma hos vår ugandiska koordinator Jimmy Kasule

Överlämnar lite gåvor från Sverige

Ugandiska disco i månskenst

Bön för söndagens välgörenhetskonsert

 

Children of Prisoners teamet

   

 

 

 

 

 

Förberedelser inför välgörenhetskonserten

Children of Prisoners lokala koordinator i Uganda, Jimmy Kasule, och pastor Derek Wamala förbereder tillsammans en välgörenhetskonsert i Kampala den 9 juli.

Hembesök hos barnen

Vår koordinator på plats i Uganda, Jimmy Kasule, besöker barn till fängelsedömda föräldrar och deras familjer. Han gör nu ett register över alla de hjälpbehövande barn som är i störst behov av mat, mediciner och kläder. Children of Prisoners i Sverige kommer sedan att försöka hitta faddrar till så många barn som möjligt för att ge dessa barn betydligt bättre framtida livsvillkor. Visste du att den största drömmen för många av dessa barn är att få gå i skola. Tillsammans kan vi säkert hjälpa några barn att förverkliga sin dröm, eller hur!?

 

 

Årets Children of Prisoners julfest i Uganda

img_5224 img_5245 img_5246 img_5226 img_5225 img_5227 img_5213 img_5241 img_5240 img_5243

 

Hedersmedlem Susan Kigula på Sverigebesök 24/6-1/7

I många år har det varit en stor dröm att efter frigivningen få bjuda upp Susan Kigula till Sverige. Under veckan i Sverige delade hon med sig av sina livserfarenheter som dödsdömd mamma i ugandiska fängelse. Vi på Children of Prisoners kan skatta oss lyckliga över att henne som hedersmedlem och språkrör.

IMG_3904IMG_3893IMG_3922

 

Radiointervju, vittnesbörd i New Life, St:a Clara kyrka, tidningsintervjuer mm

Under veckan i Stockholm använde vi tiden effektiv för att sprida kunskap om Children of Prisoners arbete.

Lyssna på radiointervjun ”Susan dömdes till döden” i P5 med Susan Kigula under hennes besök i Sverige (tryck på länken nedan)

http://t.sr.se/295ECr3

ea0be462-b5de-4145-84dd-f999695c3d89

Tidningsintervju med Susan Kigula;

”Susans liv vändes helt i fängelse” (tryck på lännken nedan)

http://www.dagen.se/susans-liv-vandes-helt-i-fangelset-1.752772

image

 

IMG_4067 IMG_4070 

IMG_4039IMG_4077 IMG_4079

IMG_3984  IMG_3983  IMG_4037

 

Men, vi hann också njuta av tiden tillsammans i Stockholm…

IMG_3931 IMG_3928

IMG_3937 IMG_3955 IMG_4018

IMG_3964 IMG_3970

IMG_3977 IMG_3993 13482910_10154282784927813_5959649382043145397_oIMG_3988 IMG_4009 IMG_4013  IMG_4050

IMG_4059IMG_3954

IMG_4085  IMG_4014 IMG_4011

IMG_3951 IMG_4042

 

Susan Kigula undrar hur det känns när det är vinter och kallt…

Så, vi besökte Isbaren i Stockholm, där allt är gjort av is och temperaturen är -5 grader.

IMG_4003 IMG_4004 IMG_4005 IMG_4007  IMG_4006

 

 

6th World Congress Against the Death penalty i Oslo

Den 21-23 juni var Children of Prisoners hedersmedlem Susan Kigula inbjuden talare till den stora världskongressen i Oslo, exakt på dagen 5 månader efter att hon frigavs från sitt 16 åriga fängelsestraff i Uganda. Den 23 juni hölls ett speciellt seminarium om barn till dödsdömda föräldrar, där Mona Lillkåll Kassarp och Susan Kigula fick möjlighet att ge dessa barn en röst.

IMG_3813

IMG_3861  IMG_3875

IMG_3854   IMG_3855

IMG_3817 IMG_3850

IMG_3876 IMG_3837

IMG_3829  IMG_3848

 IMG_3869  IMG_3823

Susan Kigula -ny hedersmedlem

I samband med firandet av Susan Kigulas frigivning utnämndes hon till hedersmedlem i vår organisation Children of Prisoners.

IMG_9462  IMG_9464

IMG_9484

 

Möte med generaldirektören

Dr Johnson Byabasaija, generaldirektören för UPP (Uganda Prison Service) har under åren varit en viktig och mycket behjälplig kontakt för oss. Under vårt senaste besök i Uganda hade vi åter möjligheten att träffa honom för att dela Children of Prisoners visioner och arbetsinsatser.

IMG_3314    IMG_3315

Susan Kigulas frigivning

Susan Kigula dömdes till döden år 2000.

Susan Kigula är en synnerligen modig och stark kvinna. Inifrån fängelset lyckades hon förändra den ugandiska lagstiftningen. I egenskap av ledare för 417 dödsdömda fångar drev hon en uppmärksammad kampanj i syfte att förändra lagar gällande avrättning. Hennes idoga kamp ledde bl.a. till att dödsdomar som inte är verkställda inom tre år automatiskt skall omvandlas till livstids fängelse på max 20 år. När den nya lagen trädde i kraft försattes drygt 200 dödsdömda fångar på fri fot.

För Susan Kigula förefaller ingenting vara omöjligt. Hon gladdes med alla som frigavs, men nu satsade hon själv på nästa mål, fortfarande inifrån fängelset. Hon bestämde sig för att studera juridik på distans. Och så blev det! Den 22 januari 2016 frigavs slutligen Susan Kigula från Luzirafängelset (som jurist!), och Mona och Thomas från Children of Prisoners fanns på plats för att välkomna henne ut i friheten, -och för att få dela Susans cch dotterns glädje över att få återförenas.

IMG_9413 Version 2 IMG_9415 IMG_9417 IMG_9425 IMG_9438IMG_9466 IMG_9474 IMG_9482 IMG_9495  IMG_2913  IMG_2922 IMG_9650 IMG_9634 IMG_9592 IMG_9619 IMG_9613

Uganda 2016

Möte med presidentens rådgivare, Chris Rwakasiisi under vårt senaste besök i Uganda. En mycket ödmjuk människa.

IMG_9397 IMG_9388

 IMG_9392

Läs hela reserapporten.

Reserapport Uganda 2016  

Egentligen kan man säga att årets Ugandaresa började långt tidigare än det datum vi åkte ner… Hur menar hon nu, tänker du kanske. Jo, efter vår förra Ugandaresa vintern 2015, började Gud tala till Thomas om president Museveni och hans roll som ledare för sitt folk, att han har ett andligt ledaransvar att förvalta och att han tydligare bör söka Gud i detta och sedan skall landet åter flyta av mjölk och honung. Thomas ville prompt låta presidenten få ta del av det profetiska tilltalet. Jag, som kanske då inte är lika stark i min tro, undrade ju självfallet HUR han tänkte det skulle gå till?! Thomas var däremot tryggt förvissad om att Gud nog hade en plan för hur detta skulle bli möjligt, och Gud fortsatte uppmuntra Thomas i sina tilltal.

 

Så händer något mycket märkligt, drygt två veckor innan vi skall åka ner… På nyårsafton fick jag ett mail från en för mig obekant person, Cris Rwakasiisi. Det hade kommit till hans kännedom att vi var på väg till Uganda för att närvara vid Susan Kigulas frigivning den 22 januari. Susan Kigula är en kvinna jag regelbundet besökt i Luzira-fängelset under många år. Hon dömdes 2000 till döden för mord. Redan första gången vi träffades insåg jag att detta var en stark Gudskvinna som hade all tilltro till att hon en dag skulle vara fri. Jag hade lovat henne att den dagen skulle jag stå vid fängelseporten och välkomna henne ut i friheten. Problemet var, meddelar denna man, att datumet tidigarelagts till den 20 januari och han hade fått besked att vi skulle komma den 21 januari, dvs. en dag för sent. Tack och lov hade jag precis när jag skulle boka resan fått en stark känsla av att vi nog borde åka tidigare, ifall något oförutsett skulle hända. Så, jag ändrade avresedatum i sista stund från 20 januari till den 18 januari. Problemet var alltså redan löst! Vi fortsatte ändå skriva till varandra, då denna Cris var väldigt nyfiken på hur Susans och min vänskap kommit att bli så stark. Jag föreslog att vi skulle träffas över en middag den 19 januari. Då kom ett märkligt svar. Cris hade noterat detta och skulle göra allt han kunde för att träffas, men hänvisade till att det i slutändan var upp till presidenten att bestämma huruvida mötet kunde ske. Vad har president Museveni med vår middag att göra!? tänkte Thomas och jag förbryllat. Jo, det visade sig då att denna Cris Rwakasiisi var president Musevenis rådgivare (och barndomsvän)!!

Måndagen den 18 januari

Ibland försöker fienden verkligen göra allt för att stoppa det som Herren vill att vi skall göra. Avresedagen var en typisk sådan dag… Allt, precis ALLT gick fel denna dag; jag var inne en vända på sjukhus, Thomas bet sönder sin tandprotes, jag missade bussen, Tjebbo hamnade på sjukhus och när vi slutligen stod ute på Arlanda var humöret på minus och jag gapade slutligen argt att ”Nu får det vara nog. Vi åker hem istället!” Thomas hade, tack och lov, ett bättre förslag. Han tyckte vi skulle be om beskydd istället och att vi rikligt skulle bli använda under resan.

Tisdagen den 19 januari

20 timmar senare (efter stop over i Amsterdam och Nairobi) landade vi slutligen i Uganda vid lunchtid på tisdagen. Vår medarbetare på plats, Ronald Katongole och vår gode vän Moses, hämtade upp oss. Vi åkte till hotellet, slängde in väskorna och åkte sedan hem till Edward Mpagi. Han satt drygt 20 år i fängelse, dömd till döden, för ett brott han sedan visade sig vara helt oskyldig till När han frigavs bestämde han sig för att bygga en internatskola för barn till fängelsedömda föräldrar. Det är för barnen på hans skola vi, dvs. Chidren of Prisoners brukar ordna den årliga julfesten. Vi fick nu också besked om att Susan Kigulas datum för frigivning åter var ändrat till den 22 januari.

      IMG_2881   IMG_2886   IMG_2884

På kvällen åkte vi med spänd förväntan iväg till hotellet där vi stämt möte med presidentens rådgivare, Cris Rwakasiisi. Det inplanerade mötet på 30 minuter drog ut på tiden, och först två timmar senare rundade vi av. När Cris fick höra om Children of Prisoners och vidare hur Gud talat till Thomas om landets Uganda och presidentens roll, bjöd han in oss till ett tidigt frukostmöte följande morgon. På onsdagsmorgnar träffas man tydligen för gemensam bön för landets ledare utanför premiärministerns kontor. Rejält trötta, men lyckliga, åkte vi hem till hotellet för att hinna med några timmars välbehövlig sömn innan onsdagens tidiga morgonmöte.

IMG_9397  IMG_9388

Onsdag 20 januari

Upp i gryningen för att möta trafikkaoset på väg in till morgonmötet. Thomas får dela sin profetia, tillsammans ber vi för riket, ledarna och det kommande presidentvalet den 18 februari. Bara Gud kan öppna liknande dörrar. Plötsligt står vi i maktens korridorer och får be för landet Uganda och ges därtill möjlighet att berätta om Children of Prisoners arbete. Cris Rwakasiisi är en mycket ödmjuk människa, som själv fått erfara hur Gud format honom. Han var en rik och mäktig politiker, som utan förvarning slängdes i fängelse och dömdes till döden. I 24 år satt han och väntade på avrättning och hans vittnesbörd om hur Gud uppenbarade sig för honom inuti fängelset är sannerligen något som berör. Vi behövde helt klart mer tid tillsammans med denna man, varpå han föreslog att vi skulle äta lunch tillsammans nästa dag.

           IMG_9402 IMG_9399

Efter detta starka möte åkte vi vidare till UPS, (Uganda Prison Service) huvudkontor för att få våra besökstillstånd till fängelset. Här mötte vi på patrull. Ingen trodde på oss, när vi hävdade att generaldirektören redan informellt beviljat oss tillstånd via ett personligt mail och att vi bara var där för att hämta ut dokumenten. Något högfärdigt förklarar stabspersonalen att de inte trodde på oss. Paniken smög sig sakta allt närmare. Utan tillstånd i handen skulle vi ju missa Susan Kigulas frigivning! Efter drygt två timmar i väntrummet gjorde sig mitt finländska humör åter påmint. ”Nu åker vi härifrån!” Behöver jag säga att Thomas igen hade en annan strategi. Ibland kan man ju undra vem av oss det är som egentligen har ADHD!? Han eller jag!? Thomas började be, och plötsligt händer det! Telefonen ringer. Receptionisten svarar och man ser paniken i hennes ögon. Det är generaldirektören själv. Han är en stor auktoritet. Han verkar upprörd. Vi eskorteras omedelbart upp till hans kontor och hans stab åker på en ordentlig tillsägelse för att vi blivit ifrågasatta och för att vi därför tvingats vänta så länge. Vi har därefter ett trevligt samtal med honom om varför barn till fångar och deras frihetsberövade föräldrar är just den målgrupp vi valt att fokusera på. Han förstår utan problem de brottspreventiva, långsiktiga vinsterna med vårt arbete och vill lära sig mer. Vi pustar ut när vi lämnar byggnaden med tillstånd att besöka säkerhetsfängelset och tillstånd att ta med kamera. Vi åker därefter direkt till fängelset för att besöka Susan Kigula. Det känns stort och mäktigt att för sista gången besöka Susan inuti fängelset. Hon är så lycklig, men samtidigt väldigt rädd. Hon har suttit mer än 16 år i fängelse i avvaktan på avrättning. Nu skall hon möta verkligheten som fri kvinna i ett samhälle som hunnits förändras väldigt mycket. Allt från mobiltelefoner och bankomater känns lite skrämmande. Och att bli fri, att själv få bestämma över sitt liv. Blandade känslor. Vi har en mycket fin stund tillsammans och planerar inför dagen D.

 

  IMG_3315 IMG_3314  IMG_3310

Torsdag 21 januari

Upp i ottan igen. Våra Ugandaresor har sällan karaktären av semester… Thomas och jag resonerar att vi inte är där för att sova och att Gud kommer att ge oss precis den kraft vi behöver, trots sömnbrist. Vi har bestämt möte med Josephine från organisationen Sweet Sleep, i hopp om att hon skall kunna hjälpa Ronald och Edward med sängar och madrasser till skolan. Vi åker gemensamt ut till skolan i Kasenge för att få en uppdatering på hur byggandet fortskrider. Sovsalarna är nu nästan klara. Återstår sju klassrum som skall byggas (och finansieras). Barnen har tyvärr lov. Det är bara lilla Martha från byn som kommer förbi för en liten lekstund.

IMG_9404 IMG_3279

  IMG_2854  IMG_3233 IMG_3234

Efter besöket på skolan åker vi iväg in mot Kampala för att under eftermiddagen spendera ännu mer tid mer vår nyfunne vän Cris. Han redogör för hur han under åren i fängelset öppnade bibeln, hur Gud började bearbeta honom och hur han sedan började undervisa medfångar i Alpha-grupper. Ödmjukhet. Kärlek. Återupprättelse. Förlåtelse. Familjens betydelse. En faders roll. Politik. Ja, samtalsämnen tog aldrig slut…

President Museveni befann sig i norra Uganda, fullt upptagen av valkampanjen, men Cris gav oss i uppdrag att skriva ett brev till honom, vilket vi också gjorde. Vi skickade också med en gåva, en liten glaskub med Jesus på korset. Cris fick en likadan. Och ärkebiskopen Lwanga. Vi ville att denna gåva skulle bli en daglig påminnelse till dessa herrar i ledarposition om vad Jesus gjort för oss, och dem.

 IMG_2870

Fredagen den 22 januari

Väckarklockan ringde redan kl. 4:15. Idag var den stora dagen: Susan Kigulas frigivningsdag! Vi kom fram till fängelset i gryningen och mötte där upp Cris och några av Susans släktingar. Tiden för frigivning hölls hemlig för omvärlden, likaså platsen där hon skulle tillbringa sin första tid i frihet. Sakta kom hon gående, omgiven av fängelsepersonal. Jag kände inte ens igen henne. Inte bara det att min syn är dålig, men hon såg så annorlunda ut i sina egna kläder. Hon gled fram som en drottning i sin glittrande, blåa klänning. Hon var bedårande vacker! Att få omfamna och välkomna henne ut i friheten kändes mäktigt och enormt stort

  IMG_9415 IMG_9417   IMG_9418 IMG_9425  IMG_9430

Susan åkte i förväg med sina släktingar. Cris och hans eskort väcker uppmärksamhet, så vi valde att avvakta lite och intog en rejäl frukost, innan vi satte oss i bilen och åkte ut till platsen där Susans frigivning skulle firas i dagarna tre. Väl framme blev det ett kramkalas utan dess like. Att få vara med och se mor och dotter återförenas igen var bland det vackraste jag sett. Susans dotter är idag 17 år. Hon var alltså bara ett år när mamma greps och fängslades. Vi utnämnde Susan till hedersmedlem i Children of Prisoners och hon fick motta ett startkapital i form av en penninggåva, en dator och en mobiltelefon från oss. Hennes familj omslöt oss och vi hade en gudomligt underbar dag i deras sällskap.

.
IMG_9438  IMG_9528  IMG_9444 IMG_9451 IMG_9456  IMG_9458  IMG_9462 IMG_9464  IMG_9466 IMG_9474 IMG_9481 IMG_9482  IMG_9484 IMG_9495  IMG_9502

Mot kvällningen eskorterades vi tillbaka till hotellet av Cris och hans livvakter. Cris lovade att personligen smörja presidenten med olja och förmedla det Thomas ville ha framfört. För mig blev allt detta en stark upplevelse. Gud hade verkligen möjliggjort det som Gud lagt på Thomas hjärta, på ett helt makalöst sätt!

Innan kvällen var till ända, hade vi dock hunnit bli inbjudna till pastor Joshuas församling i Kibuli för att berätta om Children of Prisoners och för att dela Guds ord. Trötta och ödmjukt tacksamma gick vi till sängs den kvällen!!

Lördag 23 januari

En dag full av gemenskap! Eftersom de inplanerade 30 minuterna med Cris Rwakasiisi istället blev fyra dagar, hade vi lite knepigt med att få till alla övriga möten med våra ugandiska vänner. Hur prioriterar man då? Vi ville ju helst tacka ”ja” till allas inbjudningar, men vi fick tänka om. Vi bestämde oss slutligen för att rättvist tacka nej till alla. Istället meddelade vi att vi under lördag eftermiddag/kväll skulle vara på hotellet och alla som ville kunde komma dit. Folk kom och gick, och vi lyckades faktiskt på detta sätt träffa nästan alla. Vi hann också ringa och prata med Crispus, sonen som vi förra året lyckades återförena med sin fängelsedömda pappa.

IMG_2895  IMG_9583 IMG_9577  IMG_9575 IMG_2891  IMG_9572

Söndag 24 januari

Upp med tuppen för att åka ut till Susan och hennes släkt för att dagen lång fortsätta firandet av hennes frigivning. Dagen bjöd på en stark vittnesbörd av Susan; om hur mycket gick snett i tonåren till hur Herren återupprättar.

Familjepastorn var där och välsignade alla, inklusive oss vita familjemedlemmar. Susan uppträdde med sång. Dottern Trisha dansade för mamma, vi åt och njöt av varandras sällskap. Slutlige var det dock dags att ta farväl för denna gång. Thomas och jag skulle lämna Uganda på måndag morgon för att istället unna oss en tvådagars semester i Nairobi på väg hem till vinterkylan i Sverige. Så lycklig att fiendens brinnande pilar som attackerade oss innan avresan inte lyckades sätta stopp för denna välsignade resa.

IMG_9648  IMG_9592  IMG_9634 IMG_9605  IMG_9622 IMG_2922  IMG_9613 IMG_2929 IMG_2913 IMG_9650  IMG_9619

Julfest i Kasenge 2015

Årets julfest blev en minnesvärd dag för barnen och byborna i Kasenge. Våra duktiga medarbetare på plats, Ronald, Edward och Jimmy, kunde för pengarna fån Children of Prisoners julkampanj, glädja barnen med allt från hoppborg och swimmingpool till clowner och lekar. Därtill kunde alla i byn äta sig ordentligt mätta. Och… vad är väl en julfest utan en riktig tomte!?

Ett stort och innerligt tack till alla som varit med och bidragit!!

 

DSC_0004  DSC_0010 DSC_0023  DSC_0083 DSC_0094  DSC_0153 DSC_0155 DSC_0162 DSC_0323 DSC_0419  DSC_0453 DSC_0501 DSC_0516 DSC_0519 DSC_0521 DSC_0563

Årets julfest

I år skall barn till fängelsedömda föräldrar i Kasenge (Uganda) få en riktig surprise-julfest från oss i Sverige. Vi har hyrt en hoppborg och en popcornsmaskin. Det blir ansiktsmålning, musik,bus, julklappar och mycket mat!

Vill du också vara med och ge bort en annorlunda julkapp i år? Då kan du sätta in valfritt belopp, antingen genom att trycka på doneraknappen på startsidan eller under ”Stöd oss”, alternativt genom insättning på BG 522-7517.

Tack för din gåva!!

Inbjuden till Sveriges Riksdag

Den 21/5 2015 hade Mona LillkÃ¥ll Kassarp (Children of Prisoners grundare och verksamhetsledare) äran att få belysa behovet av ett förstärkt  familjefokuserat brottsförebyggande arbete i vårt land. Corin Morgan Armstrong (HMP Parc, UK) och Tim Carter (Barnardos, UK) redogjorde därefter hur dessa familjefokuserade insatser har implementerats i England och hur man där lyckats sänka återfall i brott från 70 % till 30 %.

11052427_10153419775513474_5183499141167849589_n 10501794_10153417174943474_4190049555619625863_n

Children of Prisoners Europes konferens i Stockholm

22-24/5 2015

11208629_660031194130309_229985589938859466_n   11329926_660031244130304_1209536212044368487_n

11265221_660031260796969_4239163265945677945_n  11351289_660031317463630_7237390191070554127_n

10408845_660031700796925_295939630314280150_n  11252354_660031387463623_7000418350201010368_n

  11102974_660031344130294_6944058796659846657_n

Not my crime-still my sentence

Klicka på länken nedan och läs mer om Children of Prisoners kampanj under juni månad.

11221594_10153461953443474_7044899250066727886_n

http://www.notmycrimestillmysentence.org

 

Far och son återförenas

Glädjen över att få vara med och återförena en förälder och ett barn är stor, näst intill omöjlig att beskriva. Under vårt senaste besök i Uganda fick vi äran att förmedla en hälsning från en pappa i fängelse som inte sett sin son på 12 år. Hälsningen löd.” Jag älskar dig, min son. Jag tänker på dig och ber för dig varje dag. Förlåt för allt lidande du fått utstå p.g.a. mig.”

Crispus var bara 5 år när hans älskade pappa hamnade i fängelse. Så många frågor som aldrig besvarats. En längtan som aldrig fått uttryckas… I andras ögon var hans pappa ju bara en ond människa, som borde ruttna i fängelset. För sonen Chrispus var han en älskad och saknad fader.

Tre veckor efter att vi åkt hem, fick Crispus åka till fängelset och besöka sin pappa. Det första han gjorde efteråt var att ringa till Sverige och jublande/gråtande tacka Children of Prisoners för att vi uppfyllt hans livsdröm; att få återförenas med sin pappa.

11148585_650147438452018_2059948736337304201_n

 

Bildspel frän vårt senaste besök i Uganda (februari-mars 2015)

Thomas och Monas (Children of Prisoners) reseblogg från Uganda

Vår bön innan vi åkte iväg till Uganda var att vi under en dryg vecka i Uganda skulle få nå ut till så många som möjligt, att Gud skulle hjälpa oss komma i kontakt med såväl dödsdömda fångar som ärkebiskopen och många därtill. Vi bad att Herren skulle använda oss, att vi skulle förvalta förtroendet på ett klokt sätt och kunna beröra människors hjärtan, få dem att förstå vilket lidande barn till fängelsedömda föräldrar orättmätigt utsätts för och att de barnen också är skatter i Guds rike.

Innan vi åkte var vi lite oroliga över om vi verkligen skulle lyckas komma i kontakt med alla vi ville träffa och om fängelseporten verkligen skulle öppnas för oss. Shamret bad för oss veckan innan vi åkte och talade ut att ”den helige ande skulle öppna alla dörrar och portar”. Thomas och jag upplevde det som att Gud verkligen varit ner och förberett allt för oss. Läs vår reserapport, och jag tror att ni förstår vad vi menar…

Vi lämnade Sverige lördagen den 21 februari, direkt efter att ha vinkat av vår älskade son Gabriel, som åkte iväg till Lettland med Tjebbo & co. Väl framme i Uganda gjorde vi upp veckans agenda tillsammans med vår kontaktperson Ronald Katongole. Vi insåg redan där och då att vi på ett näst intill omöjligt överoptimistiskt sätt hade försökt klämma in så mycket som möjligt. Men, Thomas insisterade att Gud nog kommer att välsigna timmarna på ett sätt som vi inte begriper. ”Vi kommer att hinna med allt”, sade han lugnt.

Redan på måndag morgon vaknade vi upp till utmaning nummer ett; ordna besökstillstånd till Luzira-fängelset. Jag (Mona) har sedan tidigare ett generellt besökstillstånd att besöka samtliga fängelser. Att komma in på Luzira Maximum Security prison kan dock vara lite knivigt om man är utlänning. Nu gällde det att få ett besökstillstånd till Thomas, som inte ens hade lämnat in en ansökan… (Den skall lämnas in 6 månader innan besöket!). Veckan innan vi åkte fick jag ett e-mail av generaldirektören för Ugandas fängelser. Han ville träffas. Väl inne på hans kontor gavs vi möjlighet att berätta om vår mission sedan snart 10 år i Uganda. Jag hann nog aldrig riktigt förstå hur det gick till, men plötsligt skakade vi hand, och med oss hade vi ett hemligstämplat besökstillstånd för både herr Mr och Mrs Kassarp! Amen

Därefter begav vi oss i rask takt till Mission After Custody (en organisation som jobbar med f.d. fångar). Där skulle vi träffa deras grundare Morris, som jobbar nära ärkebiskopen. Morris berättade att numera måste man tyvärr gå den formella vägen via ärkebiskopens sekreterare. Morris följde med oss och vi lämna in en formell ansökan om att få träffa ärkebiskopen under veckan. Jaja, tänkte jag. Få se hur det här går…

Innan dagen var slut hade vi även hunnit med att träffa en gammal god vän, Moses, samt göra ett hembesök hos Edward Mpagi, en man som överlevde 20 år i fängelset. Han dömdes till döden 1982 för ett brott han var oskyldig till. Finns det verkligen oskyldigt dömda? Jo, jag vet det, eftersom mannen han påstods ha mördat, återfanns levande! Edwards vittnesbörd tål att lyssnas till om och om igen. Vid flera tillfällen var han utvald för avrättning, men bara Herren kan gripa in för att gång på gång rädda en människas liv på detta sätt. När Edward slutligen benådades ville han göra något för att skona barn, vars föräldrar satt i fängelse. Barnen är de som straffas hårt då föräldern hamnar i fängelse, och att vara förälder i fängelse upplevde Edward som det absolut svåraste. ”Maktlösheten över att förstå att ens barn lider och far illa, och oförmågan att kunna hjälpa dem, var den tyngsta delen av straffet”, brukar Edward säga. Han ville kunna erbjuda dessa barn tak över huvud och utbildning, så han valde att bygga en internatskola. Det är bl.a. det Children of Prisoners gör. Vi hjälper Edward Mpagi att bygga klart en skola för dessa barn.

På tisdag var det äntligen dags att åka iväg till fängelset. De dödsdömda fångarna vistas i en egen flygel. Jag har besökt death row ett flertal gånger och jag fascineras varje gång, precis som Thomas gjorde nu, av den Gudsnärvaro som råder bland fångarna. Vi lovsjöng och lovprisade Herren tillsammans. Här nynnar man inte lite blygsamt, här jublar och dansar man glatt. Thomas delade Guds ord med dem, och jag pratade som alltid om deras fadersroll och hur viktiga de är för sina barn. Man kan lätt tro att det är deprimerande och sorgligt att besöka människor som ordagrant befinner sig i ”dödens väntrum”. De vet aldrig vilket datum de eventuellt skall avrättas. Idag kan lika gärna vara den sista dagen. Många dödsdömda fångar har dock vittnat om att dödsdomen ofta har blivit deras välsignelse. De delar ofta med sig om hur bedrövliga liv de levde innan de dömdes. I fängelset får de sällan besök. Oftast är det endast kristna personer som frivilligt kommer på besök och predikar evangeliet för dem. Många får höra talas om Jesus för första gången. Många blir frälsta och vågar tro på syndernas förlåtelse. Jag älskar deras T:shirts med texten: ”We no longer fear death. We have eternal life in Christ”

Eftermiddagen tillbringade vi i en annan del av fängelset; avdelningen för livstids- och långtidsdömda fångar. Fängelset är byggt för 1200 personer, men beläggningen låg på över 3500 fångar den dagen vi var där. Det är trångt. Det är smutsigt. Det luktar illa, men glädjen och det varma mottagandet man alltid får, gör fängelset till en plats man lätt längtar tillbaka till. Att be tillsammans med dem, att få lysa in lite hopp och att bara få dela tid med dem är ett kall Gud har lagt på Thomas och mitt hjärta och den glädje vi kände när vi fick tjäna Herren var så stark, så äkta.

På vägen hem tog vi en lång promenad för att smälta dagens alla intryck. Vi hörde plötslig ljuvlig lovsång från en kyrka och smög in. Vilken lovsång! När predikan började insåg vi att våra kunskaper i språket luganda är näst intill obefintliga, och vi bestämde oss för att gå. Innan vi gick fick Thomas en ingivelse att gå fram till en man och välsigna honom. Sedan fortsatte vi vår kvällspromenad. Efter ett tag blev vi stoppade av mannen från kyrkan. Han hade börjat leta efter oss. Frågat om någon sett två muzungus (vita människor) och åt vilket håll vi försvunnit. ”Är ni frälsta, undrade han? Jaha, bra, då var det kanske av någon annan anledning jag kände att den helige anden uppmanade mig att leta upp er”. Han undrade varför vi var I Uganda och om han eventuellt kunde hjälpa oss på något sätt. När vi berättade om vårt arbete inom Children of Prisoners och att vi ville nå ut till så många som möjligt med Guds kärlek till dessa ”rättssystemets osynliga och oskyldiga offer”, d.v.s. barnen till fångarna, lös hans ansikte upp. ”Jag vet, sa han. Jag kan ordna så att ni får prata i Top Radio, en kristen radiokanal. Blir lördag bra?”

Onsdag bär det av tidigt. Vi skall hinna upp och besöka ämbetet för fängelsepastorer samt äta lunch med dem. Vi skall också hinna handla med lite tandborstar, tandkräm, tvålar, schampo, sanitetsprylar mm på väg till kvinnofängelset. Nyhäktade och dödsdömda kvinnor vimlar omkring bakom grindarna. Susan Kigula, en kvinna jag haft kontakt med i många år, står redan vid grinden och väntar otåligt. Inuti fängelset har kvinnorna dekorerat så fint och byggt upp ett litet altare. Kvinnorna berättar att de sett fram emot att vi skall komma. När vi lovsjungit klart, drar Susan Kigula iväg med mig. Hon vill prata ostört om det som komma skall; hennes frigivning i januari 2016. I drygt 15 år har hon drömt om att bli fri, samtidigt väcker just detta också en enorm ångest och rädsla hos henne. Hon vill att jag skall vara där och ta emot henne den dagen hon friges. Hon vill ha någon med sig när hon och dottern skall äta sin första middag tillsammans. Hon vill att jag visar henne hur en mobiltelefon fungerar. Vi skrattar, vi gråter, vi tackar Gud för vår vänskap. Susan Kigula har mördat en annan människa. Världen har dömt henne hårt. Jesus har förlåtit henne. Hon är en av de vackraste själar jag mött.

Plötsligt inser jag att jag lämnade Thomas helt ensam. ”Bra karl reder sig själv” och nu hade han ju Gud med sig dessutom… Han har precis avslutat sin predikan, ett tungt ämne med ett starkt kärleksbudskap: kärleken ett barn känner för sin mamma, men också den bitterhet och sorg han själv upplevde då hans egen mor övergav honom. Hur hans hat och bitterhet egentligen var ett uttryck för den moderskärlek han så starkt längtade efter, men aldrig fick. Hur oälskad han kände sig, och varför de är så viktigt att de som mammor gör så gott de kan för sina barn, trots att de sitter i fängelse. Hans ord går rakt in i hjärtat på mammorna. Dessa mammor bär på så mycket skam och skuld Ingen annan jag känner kan prata om den sorgen på ett så icke-fördömande sätt som Thomas.

Jag tar över och efter att tårarna runnit klart börjar vi näst intill raljera kring varför jag envist kommer tillbaka, år efter år. För att fängelsemuren är så imponerande? För att det är så mysigt i fängelsehålan? För väldoften? Nej! Jag vill få kvinnorna att verkligen förstå att allt handlar om den kärlek jag känner för dem, för att Gud har kallat oss att göra fångar fria, för att vi vill dela evangeliets budskap med dem och för att de faktiskt har all rätt att få känna sig älskade. En underbar och sannerligen välsignad dag i gemenskap. På vägen hem lyckas vi få till ett möte med radiofolket och över en middag planerar vi programmet.

På torsdag vaknar jag och mår inget vidare. Var tredje minut uppsöker jag toaletten. All ork är borta. Jag kan inte behålla någon vätska… Bådar inte gott. Vi har en biltur på minst 45 minuter framför oss, samt ett marknadsbesök innan för att handla ris, bönor, majs, olja mm till skolan i Kasenge. Jag överväger att stanna hemma, men Thomas tycker annorlunda. Han lägger händerna på min mage och ber om helande, NU. Plötsligt händer det. Jag känner genast hur kraften återvänder och magen stillar sig. Vi kliver därefter resolut in i den väntande bilen och sedan tillbringar vi bekymmerslöst hela dagen på skolan för barn till fängelsedömda föräldrar. Vi har förutom mat tagit med oss datorer, kläder, skor, bokmärken och SÅPBUBBLOR! Barnen tjöt av skratt. Datorer i all ära, men såpbubblorna var bäst!

På vägen tillbaka får Thomas för sig att vi skall lita på Shamrets ord om att ”den helige ande kommer att öppna alla dörrar”. Ärkebiskopens sekreterare har ju fortfarande inte hört av sig. Vi stannar till vid katedralen. Går in. Vi traskar runt på området. Vi börjar be. Plötsligt får Thomas en stark ingivelse (igen!) att gå fram till en man på en parkeringsplats. På sedvanligt Thomas manér går han fram och undrar om ärkebiskopen månne är i krokarna. Det visade sig att just den mannen precis hade pratat med ärkebiskopen i telefon, och att han blivit ombedd att hämta upp honom inför ett möte. Han tittade på oss, och sade leende ”Följ mig. Kom”. Och, några minuter senare sitter vi i myssoffan och pratade med ärkebiskopen, utan hjälp av sekreteraren (dvs. den enda person som anses kunna bevilja mötestid med ärkebiskopen). För människor är mycket omöjligt, men inte för Gud. Vi hade bett om att få träffa ärkebiskopen, och så blev det. Ronald Katongole hade lite svårt att tro oss när vi dök upp vid bilen igen. När han såg foton vi tagit, skakade han på huvud och undrade hur i hela världen vi kom in, utan säkerhetskontroll?!

På kvällen skulle vi äta middag med pastor Derek och även han drog slutsatsen att Gud sannerligen måste ha varit på plats och förberett allt i vår väg.

Fredag: När vi besökte Luzira-fängelset på tisdag, träffade vi Patrick. Vi har träffats tidigare under åren. Första gången jag träffade Patrick blev jag väldigt arg på honom. Han berättade då att han hade en son, men Patrick tyckte att det var bäst att de två inte hade någon kontakt alls. ”Jag skall ju ändå avrättas snart”, sa han kyligt. Jag tyckte han var feg och självgod. Det gillade han inte att höra… Ingen fängelsemur kan stoppa kärleken som finns mellan en förälder och ett barn. Bakom den hårda ytan finns ett gråtande moders- eller fadershjärta, fyllt av skam och skuld. Med åren har även Patricks hårda yta mjuknat. När vi träffades nu vädjade han ”Snälla, kan ni försöka hitta min son?”. Varför det, undrade jag, medvetet fordrande. ”Jag skulle vilja att han får veta att jag älskar honom” svarade pappan Patrick tyst och ödmjukt. Vi hade egentligen inte tid, men både Thomas och jag kände att vi absolut skulle göra ett försök. Så, på väg hem från ett besök i Bulabakulu (en barnby vi var med på byggde för några år sedan) beslöt vi oss för att försöka hitta sonen Crispus. Vi letade, vi körde fel, vi frågade vidare, och på eftermiddagen hittade vi slutligen internatskolan där sonen eventuellt skulle finnas. Sonen Crispus blev mäkta överraskad när han klev in i rektorns rum. Han visste ju inte vilka vi var. När vi berättade att hans pappa hade skickat oss hela vägen från Kampala för att säga: ”Din pappa älskar dig. Han ber för dig varje dag. Han är så ledsen för allt lidande du fått utstå”. Crispus bara tittade och verkade ha svårt att förstå vad vi sagt. Vi berättade att hans pappa har ett fotografi på honom inuti sin ficka, intill sitt hjärta, på fängelseoverallen. När Thomas omfamnade Crispus och förklarade att det var kramen hans pappa ville att han skulle ge från honom, då kom tårarna. Thomas höll honom i sina armar och bara överöste honom med faderlig värme och kärlek, något han längtat efter i så många år.

Crispus är idag 17 år. Han har inte träffat sin pappa på 12 år, inte sedan pappan åkte in i fängelse. Han berättade hur farfar, som bestämde i byn, hade förbjudit alla i byn att hjälpa honom. Hans pappa hade ju dragit skam över hela familjen, och lilla Crispus ansågs vara en ständig påminnelse om det hemska som hade hänt. Crispus berättar vidare hur han hungrig och gråtande vädjade om att få komma in i farfars hus, eller hos grannarna, eller hos de andra släktingarna. Men, svaret var nej. Han fick leta sig ett nytt hem i en annan by, 5 år gammal. Han berättade att han under dessa 12 år ofta funderat över om hans pappa ens kommer ihåg honom, om han någon gång tänker på honom, om han över huvud taget levde. Att få förmedla detta kärleksbudskap, från en far till sin son, var nog den starkaste upplevelsen under hela Uganda-resan. Rektorn berördes också väldigt starkt. Han sade att det såg ut som att ”pojken plötsligt helades på insidan”. Crispus skrev sedan ett kärleksfyllt brev till sin pappa. Nu har vi ordnat med folk på plats som kommer att möjliggöra att far och son äntligen skall få träffas.

(Fadern Patricks dödsstraff omvandlades nyligen till livstids straff. Som längst har han 7,5 år kvar att avtjäna. I bästa fall är han fri om 2 år)

På lördagen var det dags för oss att kliva in i radiostudion. Lite nervöst. Jag inledde med att berätta om varför vi, Children of Prisoners, värnar om just barn till fängelsedömda föräldrar och uppmanade ugandierna att fundera över varför det verkar vara så accepterat att öppet fördöma just dessa barn. Att förlora en förälder är bara det i sig en enorm sorg och förlust för ett barn. Att dessutom behöva mötas med öppet förakt för ett brott föräldern gjort sig skyldig till är väl inte helt okej. Barnet är ju oskyldigt till gärningen. Barnet har inte valt sin förälder, men de flesta barn älskar lojalt sina föräldrar, Många barn till fängelsedömda föräldrar (såsom Crispus) överges och många rekryteras som barnsoldater, hamnar på gatna eller säljs till prostitution. Children of Prisoners vill förmedla trons budskap till dem. Vi uppmanar deras föräldrar i fängelse att, trots omständigheterna, fortsätta förmedla sin kärlek till sina barn och be för dem. Vi bygger broar mellan föräldrar i fängelse och deras barn.

Thomas predikade därefter om Jesus och barnen. Skulle Jesus också ha föraktat dessa barn? Knappast! Om inte Jesus inte gör det, skall inte vi då också, som hans avbilder, omfamna dessa barn och så frö av kärlek och hopp hos dem? Att bygga Jesu kropp handlar om att inte låta våra egna fördomar utestänga någon. Dessa barn är dyrbara skatter i Herrens ögon. En mycket stark predikan som gjorde att folk ringde in och var märkbart berörda. Ugandierna frågade hur de på bästa sätt kan stötta Children of Prisoners arbete för dessa barn. De bad för oss och välsignaade oss. Vi kände att budskapet verkligen nått ut! Vi bad ju innan vi åkte att vi skulle få nå ut med vårt budskap till många. Efter programmet fick vi veta att ca 6 miljoner människor lyssnat på vår sändning ”Building the body of Christ”!! Gud hör bön. Amen!

Detta är endast ett axplock av vad vi fick vara med om under en vecka. Tanken var ju att vi skulle skriva en kort reserapport, inte en bok.

Som sagt, Gud välsignade verkligen varje timme av vår resa. Trots ett redan från början fullspäckat schema, lyckades Gud trycka in ytterligare saker, men utan att vi en enda gång kände att vi jobbade under stress eller mot klockan. Allt var liksom redan förberett, och Shamrets ord slog sannerligen in: ”Var starka i er tro och tillbedjan. Den helige ande kommer att öppna alla dörrar och portar för er”

Ett stort och innerligt tack till alla er som bett för oss och Gabriel!

 

För mer info om Children of Prisoners, se: www.childrenofprisoners.se

 

 

För frivilliga gåvor: bankgiro: 522-7517

 

 

 

Julfest för barnen i Kasenge 2014

Ett stort och innerligt tack till alla er som var med och skänkte en slant för att ge barn till fängelsedömda föräldrar i Kasenge (Uganda) en oförglömlig och högt uppskattad julfest. Alla barn fick äta sig rejält mätta och fick njuta av sann gemenskap. Edward låter hälsa att barnen beskrev det som en dag fylld av glädje. Visst känns det underbart att få ge bort lite glädje i julklapp!

Barnen hade önskat sig en stor jultårta till efterrätt – och det fick de – tack vare er! Än en gång; Stort tack!!

IMG_1343 IMG_1346

IMG_1369 IMG_1350 IMG_1355

IMG_1368  IMG_1345

IMG_1341 IMG_1348

IMG_1340

Julglädjen finner du inte under granen,

utan i ditt hjärta

Var med och ge bort en fantastisk julklapp i år!

Svensk julhandel omsätter 65 miljarder kronor varje år. Det låter inte klokt, men det är sant!

I Kasenge bygger vi en skola för barn som har sina föräldrar i fängelse. Många av dessa barn har vuxit upp under svåra och extremt fattiga förhållanden. Children of Prisoner vill i Ãå ge dessa barn en oförglömlig jul! Vi vill ordna en minnesvärd julfest där alla dessa barn får äta sig mätta och uppleva en sann, kärleksfull gemenskap.

         kontraster

Vill du också vara med och ge bort en annorlunda julklapp i år? Då kan sätta in ett valfritt belopp, antingen genom att trycka på doneraknappen på startsidan eller under Stöd oss, alternativt genom insättning via bankgiro 522-7517.

TACK för din gåva!

Mat!!!

IMG_1190 IMG_1189 IMG_1191

Skolkök

Tack vare Dream One Worlds idoga insamlingar har byggandet av skolköket nu kunnat påbörjas.

IMG_1164   IMG_1172 IMG_1169 IMG_1165  IMG_1174  IMG_1171IMG_1173

Lärarbostaden/kontoret är klart.

Personalbostaden.

Personalbostaden.

Nu är snart personalbostad, kontor och lrrarrum klart

Tack vare pengar från konserten med Gladys del Pilar och Pelle Ankarberg fortskrider byggandet av skolan i Kasenge.

Bild 2  Bild Bild 1 Bild 10

Tim Carter från justitiedepartementet (England) på besök i Sverige (2014-05-18)

Tim Carter arbetar också för Barnardo´s, Englands största välgörenhetsorganisation för utsatta barn. Numera är han också hedermedlem i Children of Prisoners. Sedan 2011, när vi första gången träffades på FN i Geneve, har vi haft en tät dialog i syfte att förbättra situationen för barn till frihetsberövade föräldrar.

IMG_0778  IMG_0780

Från vänster: Thomas Kassarp, Mona LillkÃ¥ll Kassarp, Kjell Waern och Tim Carter. Längst fram, lilla Zachariah

En liten hälsning från Edward Mpagi och skolbarnen i Uganda

Vår käre vän Edward Mpagi dömdes 1982 till döden för ett mord han var helt oskyldig till . ”Mordoffret” visade sig nämligen fortfarande vara vid liv!! I 20 år satt Edward fängslad, oviss om han skulle överleva och om rättvisa någonsin skulle skipas. När han slutligen benådades hade han i sitt hjärta en överlåtelse att hjälpa barn till fängelsedömda föräldrar. Att växa upp med en förälder i fängelse innebär för barnen ett stort, obefogat lidande. Barnen är oskyldiga, men stigmatiseras hänsynslöst p.g.a. föräldern brottsliga handling. Edwards stora dröm var därför att bygga en internatskola för dessa barn, en internatskola där barnen kunde få en plats att sova på, mat varje dag, kläder, mediciner, en god undervisning och möjlighet att växa upp under trygga förhållanden. Tillsammans med Dream One World (USA) hjälper vi nu Edward att uppfylla sin dröm!

Vill du vara med och bidra, gör en insättning på Children of Prisoners bankgiro: 522-751

Du kan läsa Edwards lifestory under Projekt/projekt i Uganda på vår hemsida.

http:/

Möte om barn till fängesedömda föräldrar 2014-05-02 (Middle East och North Africa)

Ett intressant och givande möte om FN:s barnkonvention, situationen för/behoven hos barn till fängelsedömda föräldrar, tillsammans med delegater från Libanon (Justice without Frontiers, Internal Security Force), Irak (Iraqi Al-Amal Association, Iraqi), Palestina( Palestinian Civil Police)  och Libyen (Ministry of Foreign Affairs).

 IMG_0754    IMG_0758

Välgörenhetskonsert till förmån för barn till dödsdömda föräldrar i Uganda

Ett stort och innerligt TACK till Gladys del Pilar och Pelle Ankarberg för en mycket glädjefylld konsert i söndags (2014-04-27). Ni var helt underbara!!!

Intäkterna från konserten kommer att gå till att fortsätta byggandet av internatskolan i Kasenge, där vi kommer att kunna ge barn till dödsdömda fångar en trygg plats i livet, utbildning, mat, kläder, medicin och ett framtidshopp.

Tack också till alla som på olika sätt bidragit till att konserten blev av; Börje Erdtman (Ankarstiftelsen), Elisabeth Haag (studieförbundet Bilda), ansvariga för ljud och teknik, Mia & co för fantastiskt fikabröd och servering av kaffe, våra arabiska vänner som frivilligt hjälpte till med biljettförsäljning, kvällens sponsor Solvalla Biltorg, våra underbara ungdomar som hjälpte till med försäljning av diverse handgjorda saker, och naturligtvis ett stort tack till alla i publiken!

Allas vår insats tillsammans kommer att göra stor skillnad för många barn!

Du kan följa hur byggandet av skolan fortskrider under Galleri.

IMG_8970   IMG_8963   IMG_9009

IMG_8986    IMG_9036

Välkommen på konsert!

Söndagen den 27 april sjunger Gladys del Pilar i New Life. Pengarna kommer att gå till vårt pågående skolprojekt i Kasenge, där vi bygger en skola för barn till fängelsedömda föräldrar. Varmt välkomna!!

 Skärmavbild 2014-03-31 kl. 11.59.17

Den första sovsalen står nästan klar

 2_w380_h285_s16_w380_h285_s1

4_w378_h284_s12_w376_h282_s1

Jelgava prison (Latvia), March 2014

My mission: speaking about children of prisoners; their rights according to UN:s Convention on the Rights go the Child.

Bild 1 Bild 2Bild 3Bild 14Bild 5Bild 6

Skolbänkar till skolan i Kasenge

Dream One World (USA) har samlat in pengar för tillverkning av skolbänkar till skolan i Kasenge. Underbart!

skolbänkar

Julfest för barnen på skolan i Kasenge

En liten penninggåva från Children of Prisoners räckte till 50 kg ris och kött att mätta många tacksamma barn på skolan.

Bild 3 Bild 7

Bild 8 Bild 10

Insamling till skolbygget i Uganda

Just nu håller vi på med försäljning av handgjorda julkort. Korten är gjorda av arbetslösa afrikanska kvinnor i Sverige. Pengarna går oavkortat till byggandet av en skola för barn till dödsdömda föräldrar i Uganda.

Bild 3 Bild 2 Bild 1

Möte med afrikanska delegater (2013-11-28)

921284_10152143004038474_1348851484_o

Spännande och lyckat möte i dag (2013-11-28) om barn till fängelsedömda föräldrar med SIDA-delegater frÃ¥n Kongo, Liberia och Syd-Sudan (nationella representanter för National Police Force, National Prison Service, Childrens Voice och Ministry of Gender, Family and children). Ännu ett frö har sÃ¥tts…

Möte om barn till fängelsedömda föräldrar med SIDA-delegater från Mellan Östern (2013-09-26)

IMG_0023